Idag har det blivit ännu en shoppingdag, idag blev det mamma som följde med och det hittades massa prylar till hemmet. bland annat min nya röda micro!

det blev även några klädesplagg och när vi kom hem hjälpte mamma mig att piffa iordning allt.
bra dag!

Här ser ni min nya familjemedlem!

lite ovant dock.... den låter inte, jag som är van vid att en dator låter som ett helf flygplan! ;)

Mycket svordommar krävs det!

Idag. är det torsdag. i alla fall i mitt huvud.
Hela dagen ärtsoppa med pannkaka.
Tills det var någon som förstörde min fina filosofi och sa att det var onsdag?
vad fan är det för snack? vah, vem vet bäst, jag som spenderat dagen med
scheman och gjort om datumtavlan eller någon random som råkar
ha huvudet på rätt sätt?

Idag har jag gjort ytterligare ändringar i min artikel,
tänkt estetiskt med bilder, lärt mig om hippocampus och
receptorer. ask me anything!
Jag är ditt uppslagsverk.

Vi gjorde även en korrektur läsning av en annan medarbetares artikel.
Fikade och pratade bostadsbrist. och woopsi vips så hade hela dagen gått.

Fick äntligen köpt nytt busskort med, slipper jag betala med sms mer.
tyvärr gjorde morgonens sms-biljett att telefon kontot tog slut så
nu måste jag fylla på det med. skitsaker. vaah? kan jag inte få ringa gratis. min röst ger
liv åt universum och ja, jag borde helt enkelt bli sponsrad.

Påväg hem mätte jag hur lång tid det tog att gå från wavrinskys till mig, 6 minuter.
svängde sedan in på hemköp, vilket numera är min närbutik,
och roffade åt mig mjölk och en bit fläskkarre för 29kr/kg.

när jag kom ut kom jag på att det var inte alls något av det jag skulle ha,
jag skulle ju ha tejp. för att sätta upp namnet på dörren.
tur jag har tuggummi. haha.

Nu har jag tänt alla ljusen och ger upp med bildredigeringen för idag.
att få en hjärna att se ut som ett frågetecken är tydligen svårare än
jag tänkt mig. men jag säger som den gamla hederliga reklamen
"men åke, du har ju hela helgen på dig".

Inta soffläge, 4 vänners middag och wordfeud.

min egen version av my crib på lovely svänglish.

Det är installerat här nu och jag är nöjd. så här kan jag allt
bo ett tag tills jag hittat den stil jag vill ha.

Tyvärr skickade något mig ner 100 meter idag.
Små saker som tar kål på all energi. Min lägenhet
var inte städad nog i nya hyresgästernas stycke. det kan väl stämma kanske. ialf
för vardagsrummet men dem menade ugn och toa och lister vilket
jag tycker jag varit skitnoga med. jag vill inte tillbaka till det huset igen
så jag har mailat några företag för att se vad det kommer kosta mig
med flyttstäd.
sen tyckte dem de var för mkt hål i väggarna, det kanske jag borde tänkt på och
spacklat igen men jag trodde nog hyresvärden fixade sånt. vi får se.
har inte kunnat släppa det på hela dagen och hoppa jag får sova inatt.

borde bara skaka av mig och släppa det. men jag vill bli klar
med allt med lägenheten nu. lämna det bakom mig.
Och just nu är jag så oinspererad på artikeln jag ska skriva imorgon.
men kanske kommer när jag väl sitter där.
dessutom jagar columbus mig för att ses och jag orkar inte riktigt.

jag vill bara njuta av nya ettan och nya jobbet,
men jag känner mig bara nerslagen.

om en vecka är forhoppningsvis allt klart och jag kan andas ut.

-

jag vet att du inte menade att såra mig.
ibland mister man bara folk. det handlar väl om
hur man handskas med det.

Det fanns egentligen otaliga ord att skriva innan men någonstans emellan det fria ordet
och den känslomässiga labila personen bakom skärmen blev det totalstopp.

Jag gör ett nytt försök helt enkelt.

I måndags började jag arbetsträna. jobba. efter ett år av diverse terapi och rehab planer
sitter jag nu som journalist på en nättidning.
En laidback attityd gör ingen nytta på denna kvinna och redan dag ett kom jag hem med
fyra projekt. Jag inser inte fören på kvällen att gamla spår kommit tillbaka direkt,
dag två kommer inte ordet nej ut ur min mun en ändå gång och jag går hem med 10 projekt
på listan. Dag tre är ialf kreativ och jag skriver en artikel och tre notiser på bara några timmar.
stryker ett projekt och har halverat min lista redan dag tre.
Jag har hunnit komma med sjuttioelva idéer och känner att jag är så nära fred på jorden
jag kan komma.

jag brinner. jag brinner alltid i båda ändar. Jag älskar, jag älskar tills syre inte längre existerar.
Jag visste direkt att detta skulle bli min stora akilleshäl,
jag vill vara där, jag vill skriva artikel på artikel, vara idé sprutan och tjejen med framfötterna.
Samtidigt sitter jag med en stressnivå likt en koala. 
Duktiga flicka syndromet vibrerar i lungorna.
Jag vill så gärna, jag vill så gärna vara .. mer. 

Än så länge är allt tipp topp men jag vet att jag måste våga
begränsa mig, ingen människa kan gå 110 procent jämt. det är ju just det
ett års terapi ska ha gett mig så varför ser jag alla signaler redan?
 Förhoppningsvis är stressen inom detta "yrke" positiv, det här är ju
trots allt det jag brinner för och det jag är förjävla bra på rent ut sagt.
nya målet: ta inte på dig mer nu, gör klart nellie!

men hold on, snart kommer mina saker upp på webben så ni kan läsa,
och ja.. jag har egentligen gjort klart mitt för denna vecka,
men någonstans sa jag ja till att komma på fredag oxå och vara med på mötet...
hur gick det till. no clue.

det ända jag hör ekande i mitt huvud är orden min jobb coach sa idag "meeeen nellie!!"
hon hänvisade till att jag redan arbetat mer denna veckan än jag egentligen får enligt
fsk och dem. dem får väl helt enkelt dra ut mig när jag gjort mina timmar, för om inte,
lär jag sitta fastklistar där. med orden som vapen.

titta så fint jag målat in där jag satt.




tackar mina fötter att dem är hela och att jag bara har blåmärke.

-

får man inte längre sitta i godan ro och skumpa
fram på vägarna utan att det ska bli en jäkla krock av det?
Jag säger då det, det är livsfarligt att åka till Bergsjön.

Skämt och sido.

Jag Skulle hem till Hannah igår och hoppade på vagnen i brunnsparken,
tog bakre vagnen eftersom H och Benjii skulle hoppa på vid alla helgona kyrkan.
Det var lite trafikstockning i brunnsparken, många vagnar som kom på en gång.
Min spårvagn är väl bara lite sen, no big deal.

Messar hannah vid gamlestadstorget då hon kan börja gå till vagnen,
kör förbi Bellevue och chauffören kör även förbi Kviberg trots att
det var plingat för stanna. Kanske blev chauffören stressad här
och tappade fokus? eller blundade han för länge? eller så var
det helt enkelt fel på vagen. det tåls ju bara att spekulera i.

Jag sitter lite speiellt, har fått min favorit plats,
det där ensamna sätet i mitten, där man slipper sitta
bredvid någon. dessutom får mina långa ben plats då
jag sitter på sidan, altså med ryggen mot fönstret och
benen ut mot gången. Allt går så fort att det är svårt att
urskilja allt. På en nano sekund blir det tvärbroms och sen följs
det av vad jag upplever som två smällar direkt på varann,
förmodligen första vagen som kollidera och sedan våran
bakre vagn som åkte in i den främre.

Det uppstår kallabalik. En kille är snabb att dra i nödöppnaren.
I mittengången ligger de som suttit lite sämre och helt enkelt
slängts från sina säten och framåt. Nedanför mina fötter Ligger en
dam i 80 års åldern, och hennes dotter som med flugit runt skriker
i panik om hennes mammas sjukdommar och är väldigt chockad,
skriker åt chaffören" hur fan kör du" m.m
De flesta är av vagnen på några sekunder, jag tar tag i den chockade dottern
och leder av henne vagen där en annan tröstar henne,

kommer att tänka på hannah som väntar på mig,
tar upp telefonen och messar henne " jag var i en olycka det kommer ta tid jag håller  på att ta tid"
vad som menas med detta vet jag inte riktigt, men uppenbart var ju att alla hästar inte var i stallet just nu.

sen kliver jag på igen och vi är tre tjejer som hör
oss för hur det är med den äldre kvinnan,
Hon är vid gott mod men har väldigt ont, omtöcklad
och förmodligen med höftskada eller brutet ben.
Turerna går hur vidare hon bör av vagnen eller om
vi ska låta henne sitta där.
Ringer ambulans som berättar att de är
påväg med flera bilar till platsen. Närmste minuterna kommer
dottern på och av skrikandes och gormandes i ren panik.
När sirenerna börjar ljuda kliver jag över säterna för att gå ut,
Jag möts av panikslagna människor och folk som ligger längs perrongen,
blodiga näsor, fötter åt fel håll och när jag går bort mot parkeringen
ser jag även chauffören, två personer håller vad ser ut som gasbinda
mot hans hals, hans öga ser ut som en pingisboll och jag kan inte avgöra
om han är vaken eller inte.

Det kommer springande ambulansmän, de tar tag i de som ligger på perrongen och
tillslut får jag tag i en och berättar att det är kvar en dam på den bakre vagnen som
inte kommer ut.

Börjar slappna av, står nu längst fram på perrongen och tittar
på en gubbe som ligger framför spårvagn ett.
Det samlas snabbt folk, folk börjar fotografera och jag blir förbannad,
en kvinna kommer med filtar och vatten,
efter en stund spärrar polisen av och vi står en bit bort med allt mer människor som
kommer och frågar vad som hänt.
ambulans efter ambulans, bår efter bår,
många brutna ben tänker jag och känner stressen släppa.
Några tårar faller, fattar inte varför men skönt var det.

Polisen börjar ta uppgifter på oss som var med och sen sätts vi i en
buss där de går igenom skador,
själv är jag bara öm i armen och behöver ingen sjukhus färd,
jag och tre till går av bussen.

vad som känns som 4-5 minuter visar sig vara 1 timma och trettio minuter.

Stora frågan var hur man tar sig vidare nu,
ena sekunden sägs det att det kommer ersättningsbussar,
nästa sekund ska de inte komma. en halvtimma senare igen
blir jag visad till en hållplats en bit bort av folk som ska mot bergsjön.
buss på buss kommer men alla är överfulla, vissa stannar andra åker bara
förbi, men ingen går att ta sig in i.
ringer taxi, kommer inte fram. efter ytterligare 30 minuter
ringer vi västtrafik och de berättar att ersättningsbuss går från kviberg,
men där är lika omöjligt att komma på.
Jag väljer att åka mot stan istället, bergsjön kändes omöjligt.

På en vagn direkt utan rädsla var tanken.
och det gick bra, det ända som högg i magen var inbomsningarna
vid sista hållplatsen som var ryckiga. 

kom jag fram till Kim och kunde släppa allt.
En timma senare när jag sitter på toaletten kommer jag på
att jag hade ringt min telefonsvarare mitt i kalabaliken och
kommer på att dem talat in att jag fått lägenheten.
grattis minsann till mig.
Sen lägger jag mig tidigt men somnar ändå sent.
med snurrande tankar om vad som orsakat olyckan och
hur jag ska placera mina möbler.